Eftersom alla dekompressionsmodeller är rent teoretiska och inte övervakar dykarens faktiska kropp, kan ingen dekompressionsmodell garantera att tryckfallssjuka inte ska inträffa. Experimentellt har det visat sig att kroppen till viss grad anpassar sig till dekompression om dykning är konstant och ofta förekommande. Det finns personliga justeringsinställningar för dykare som dyker konstant och är beredda att ta en större personlig risk.
Använd alltid samma personliga och höjdinställningar för det faktiska dyket och för planeringen. Att öka inställningarna för personlig justering jämfört med planerat och att öka inställningarna för höjdjustering kan leda till längre dekompressionstider på större djup och därmed större erfordrad gasvolym. Du kan då få slut på andningsgas under vattnet om de personliga justeringsinställningarna har ändrats efter dykplaneringen.
Det atmosfäriska trycket är lägre på höga höjder än vid havsytan. Efter att ha färdats till en högre höjd kommer du att ha extra kväve i kroppen, jämfört med jämviktssituationen på den ursprungliga höjden. Detta “extra” kväve frigörs gradvis över tid och jämvikten återställs. Det rekommenderas att du acklimatiserar dig på en ny höjd genom att vänta minst tre timmar innan du gör något dyk.
Före dykning på hög höjd behöver du justera dykdatorns höjdinställningar så att den tar med den höga höjden i beräkningarna. Maximalt av dykdatorns matematiska modell tillåtet partialtryck för kväve, reduceras i enlighet med det lägre omgivande trycket.
Till följd av detta reduceras avsevärt tillåtna gränser för stopp utan dekompression.
STÄLL IN RÄTT HÖJDINSTÄLLNINGAR! Vid dykning på höjder över 300m (1000ft), måste höjdinställningarna ha valts rätt för att datorn ska kunna beräkna dekompressionsstatus. Dykdatorn är inte avsedd att användas på höjder över 3000m (10000ft). Att inte välja rätt höjdinställning eller att dyka över den maximala höjden kommer att resultera i felaktiga dyk- och planeringsdata.
Beräkningar av syreexponering grundar sig på för tillfället accepterade tabeller och principer när det gäller tidsgränser för exponering.
Dykdatorn beräknar centrala nervsystemets syretoxicitet (CNS) och lungornas syretoxicitet separat, den senare uppmätt med hjälp av syretoxicitetsenheter (Oxygen Toxicity Units – OTU).
Båda fraktionerna graderas så att dykarens högsta tillåtna dos för var och en är 100 %.
Suunto DX visar inte CNS % eller OTU % utan i stället det större av de två i fältet OLF% (OLF %). OLF% (OLF %)-värdet är syregränsfraktionen eller syretoxicitetsexponeringen.
Om till exempel dykarens maximalt tolererade exponering för CNS % är 85 % och den maximalt tolererade exponeringen för OTU % är 80 % visar OLF% (OLF %) det största graderade värdet, i det här fallet 85 %.
Syrerelaterad information som visas av dykdatorn har också utformats för att säkerställa att alla varningar och displayer visas vid tillämpliga faser av ett dyk.
NÄR SYREGRÄNSFRAKTIONEN ANGER ATT MAXIMAL GRÄNS UPPNÅTTS, MÅSTE DU OMEDELBART VIDTA ÅTGÄRD FÖR ATT MINSKA SYREEXPONERING. Att inte göra något för att minska syreexponeringen efter att en CNS/OTU-varning givits kan snabbt öka risken för syretoxicitet, skada eller död.